Det finns en film som heter My Life Without Me som jag tycker mycket om. Det är egentligen inte så viktigt, det är bara en vana jag har, att referera till saker. Vad som är viktigt är detta: du står i köket och häller upp tevattnet. Bara detta. En stund av plötslig stillhet, i rörelse. Flödande stillhet. Som en hand som rör sig, långsamt, långsamt, längs med. Det är mörkt ute. Fönstret har förvandlats till en spegel av skumt ljus, inne, ute. Utifrån ser man dig helt. Hel och hållen, står du och häller upp vattnet i två tekoppar, den ena rund, röd, ett kinesiskt mönster på, den andra fyrkantig, grön, opåträngande. Du lägger fingrarna mot bänken, sval, sedan mot varje kopp, uppvärmd, nu. Te gör allting märkligt levande. Till och med ingen alls, den tomma platsen som du placerar den kantiga koppen framför, som du sätter dig mitt emot, uppfordrande. Du tar ur tepåsen, kamomill står det på lappen, och lägger den på fatet framför dig. Kramar inte ur den först; det blir en liten pöl av te på tallriken. Vått.
- Jag har precis köpt det här, säger du, och ler det där halvleendet som gör mig svag i huvudet, knä och armar, allting.
Jag svarar ingenting. Jag är bara berättarrösten, betraktaren. Jag lutar pannan mot mitt kvällsfönster, i det andra landet, och röker långsamt, för tekoppen till läpparna.
- Det är gott, säger jag, till ingen alls.
No comments:
Post a Comment